sannetherese

Det var en gång en liten stad. Den var väldigt liten. Väldigt, väldigt liten. Så himla väldigt jätteotroligt liten. Liten alltså. Sa jag att den var liten?

I alla fall, så bodde det människor i den här staden. Gubbar och gummor, män och kvinnor, pojkar och flickor. Och en sak hade de alla gemensamt. Ja, förutom att de alla kommer att dö; Alla ägde en val.

Jo, det är sant. Hur konstigt och obegripligt och fullkomligt galet det än låter, så är det sant! ALLA i staden ägde varsin val. I garaget, i badkaret, i diskhon eller i duschen kunde de bo, valarna. Huvudsaken var att de hade tillgång till vatten… FRI tillgång.

Annars var det inte mycket de krävde av omvärlden, dessa valar. Inte heller var de till särskilt stor nytta för människorna. De höll bara till i sin dusch, eller kanske diskho, och man såg inte mycket av dem – om man inte behövde duscha förstås. Men detta hade förstås människorna tänkt på, och det vanligaste var att man hade en så kallad ”extradusch” (eller diskho) vid sådana nödfall.

Men nu tänker ni förstås; ”Vad använder man dessa valar till? Vad är de till för nytta? De verkar ju bara vara i vägen…” Men det kan jag berätta för er. Dessa valar är en livsstil. Det är lite svårt att förklara, jag börjar så här…

 

En val kan vara stor. I er värld är den alltid stor, valen. Särskilt blåvalen, som kan bli 30 meter lång och väga lika mycket som tio femhundrabussar. Men i denna värld finns det som sagt stora valar, men även små valar. Det finns gamla valar, det finns unga valar. Det finns tjocka valar, det finns smala valar. Det finns ledsna valar, det finns jätteglada valar.

Det som bestämmer vilka egenskaper valarna ska ha, är inte gener eller släktdrag. Nej, de som bestämmer dessa egenskaper är du. Eller ja, kanske inte just du - inget illa menat. Nej, folket som bor i staden är faktiskt de som bestämmer över valarna och dess egenskaper.

Det gick till så, att om familjen levde ett aktivt och hälsosamt liv, blev valarna likaså. Om ägaren var en översminkad och fjompig dam på handelsbanken, ja, då sminkade hon förmodligen sin val. Ganska rejält.

Man kan alltså säga att ”sådan far sådan son”. Därför var valarna en livsstil.

 

I den här staden bodde en ovanlig man. Han var väldigt ovanlig. Han ägde ingen val.

Jo, det är sant. Hur konstigt och obegripligt och fullkomligt galet det än låter, så är det sant! Han hade ingen val.

Det var en varm sommardag. Sture, som denne ovanlige man hette, stod utanför den lilla kiosken utanför Konsum, mitt i den lilla byn. Han var sådär trött och uttorkad som man brukar vara när termometern visar trettio grader i solen. Kön var lång, och Sture väntade uthålligt. I bakgrunden av sina djupa tankar hörde han fågelkvitter och ”En strut med en chokladkula och jordgubbssås, tack” och ”Ja visst, det blir trettio kronor tack”.

När kön krympt och solen gått ned var det äntligen Stures tur. ”En glass tack” sa Sture. Och mannen bakom disken gav honom en strut med tre vaniljkulor, jordgubbsströssel och marsipansås. Det var allt. ”Det blir trettio kronor tack”, sa han förresten också. Och Sture betalade, kommenterade vädret som en pensionär i sina bästa dar ska göra och gick sin väg hemåt i skymningen.

En annan lite kyligare vinterdag bestämde sig Sture för att ta en promenad. Han tog på sig galoscherna och vinterjackan, och gick ut genom dörren. Han gick till vänster, följde den lilla grusvägen till dess slut, svängde höger, höger igen, och kom ut på den lite större bilvägen. Han följde trottoaren tills den tog slut, svängde höger och gick hemåt igen.

Såhär såg alla Stures promenader ut, och inget mer med det.

 

Sture tyckte att hans vardag var väldigt enformig, och han hade aldrig mer än ett val. Han kunde bara välja en enda väg, hela tiden. Men han var van. Inget mer med det.

 

En dag knackade det på Stures dörr. Sture tog tretton steg fram till dörren, som vanligt, lyfte upp högra handen till handtaget, som vanligt, och tryckte sakta ned handtaget, som vanligt. Sture möttes av en kort och ganska rund kvinna med glasögon och krulligt, axellångt hår. Hon såg glad ut.

-      Hej! Jag kommer från Valkompaniet och arbetar som valsäljare. Enligt mina noteringar är du en av de två i staden som inte äger en val. Och, vad jag kan se, är den andra död sedan 2005. Så nu frågar jag dig; ”Skulle du möjligen vara intresserad av en val?”

Det var en pratglad kvinna, tänkte Sture. Tänk att så mycket kan komma från en och samma mun på bara några få sekunder.

-      En val säger du? Ja, varför inte? Vad kostar en sådan?

-      Eftersom du är min första kund sedan 2003 är min första tanke ”Nu kan jag passa på att ta betalt”, girig som jag är. Haha. Men sedan slår det mig att nu när jag för en gångs skull har en kund framför mig, måste jag behandla honom väl. Därför får du en gratis. Men du får nöja dig med Valborg. Hon är visserligen gammal och ful, men ”en val är en val – i alla lägen”, som vi brukar säga här på Valkompaniet. Förresten är Valle, Valfrid, Valentin och alla andra redan upptagna.

-      Valborg blir bra. Men en val sa du, ja. Vart ska den få plats, egentligen?

-      Kära du. Alla i den här staden, ja, förutom du och den döde, äger en val. Äger man ingen val, har man helt enkelt ingen val. Då kan man bara välja en väg hela tiden – inga alternativ. Ingen val – inget val.

 

Och från den dagen hade Sture både en val och ett val.

 
Av: Sanne Rolén
Svenskaprojekt VT 2012