sannetherese

Jag trodde inte det var möjligt att ändra åsikter om så mycket på så många sätt under så kort tid. Men det var det visst.

Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara detta på bästa sätt, men som sagt så skriver jag inte för er skull, utan för min egen. Så jag skiter i hur jag formulerar mig just nu.

 

I alla fall. Jaghar gått runt ungefär 2-3 år med troskapen (?) om att jag är otroligt intresserad av mode, kläder, design osv. Folk med "vanliga" kläder (dvs. jeans, t-shirt/tröja, skinnjackamedmudd, converse osv osv...) ansågs "okunniga" och allmänt "tråkiga" i mina ögon.

Själv var jag speciell. Vad jag inte insåg då, var bl a att jag själv såg precis likadan ut, ungefär. Visst kunde jag sätta på mig något mystiskt och "ovanligt" för att sticka ut, men annars var jag absolut ingen "utstickare".

Detta började jag dock inse mer och mer, och den insikten skrämde mig.

Jag blev förvirrad av det här, vilket gjorde att jag under sommaren 2012 (säkert före också, minns inte riktigt) varierade mellan "vanlig", "utstickande" och "modemänniska".

 

Jag var helt enkelt vädigt osäker, och i smyg kollade jag på andra människor för att jämföra mig och ironiskt nog hämta "inspiration".

Som sagt var detta i smyg, vilket betyder att jag aldrig skulle erkänna mitt "osäkra beteende" för någon - framförallt inte för mig själv. Osäkerheten låg inte bara i mitt utseende, utan minst lika mycket i mitt inre, mitt beteende. Jag visste inte riktigt hur jag skulle vara, och fick "ångest" när jag sa saker jag inte visste var "rätt"eller "fel".

(Nu berättar jag alltså om mitt förflutna, och nämner inte dagens tillstånd).

 

Jag vet inte riktigt när, men någonstans i slutet avsommaren började jag inse att jag velade väldigt mycket. Kunde inte riktigt bestämma mig om jag skulle vara den "vanliga" eller den "utstickande" typen.

Så jag klippte lugg. Loreen-lugg, gardin-lugg - kalla det vad ni vill. Dagen innan skolstarten klippte jag lugg.

För mig, då, var det som att bestämma mig för att "nu är det den här stilen som gäller". Inga mer "vanliga" kläder, minns jag att jag tänkte.

Så jag började liksom att klä mig efter min lugg - lite halvsunkigt och... "speciellt".

För jag ville inget hellre än att vara speciell.

 

Hur som helst. Märkte jag, när jag gick mina 2 månader (lika länge som min lugg hängde över ögonen) på Kopparlundsgymnasiet, att där såg de flesta likadana ut. Fast inte "vanligt" likadana, utan "speciellt" likadana.

Det var stora, sunkiga (enligt mitt nuvarande tycke) tröjor, mönstrade/tighta jeans alternativt stora baggy-jeans och Dr. Martens. Allihopa, samma sak.

Detta gjorde ju inte att jag kände mig vidare speciell. Snarare en "wannabe" Kopparlundsmänniska som inte passar in eller trivs i sin nya "roll".

 

Efter två månader insåg jag hur som helst allt detta, och jobbar nu för att må bra och vara trygg som person - att älska mig själv, hur jag än ser ut. Utsidan är bara ett skal för själen att förflytta sig i.

 

Nu tycker jag istället det är rätt intressant med dessa "speciella" personligheter. Hur man kan tro sig vara så mycket mer speciell än alla andra, vilket jag också trodde.

Så kallade "Hipsters".

Ett för mig relativt okänt begrepp, tills jag läste en artikel i DN. Det finns tydligen en "författare" som skrivit en hel bok om dessa "hipsters" och deras "felaktiga" bild av omvärlden och sig själva.

Läs artikeln här, definitivt läsvärd.

 

Vad jag vill säga med detta är att man är inte mer värd/bättre som person för att man klär sig "udda"/"annorlunda"/"speciellt", lyssnar på P3, dricker te, bojkottar Melodifestivalen och har runda glasögon.

Samtidigt som man inte är mer värd/bättre som person för att man klär sig som "alla  andra", lyssnar på Rix FM, kollar på Melodifestivalen och har skinnjackamedmudd.

(Dessa personer råkar dock inte lika ofta ha den självbilden...)

 

Tack och hej, leverpastej.

 

 

 

 

 

Hejsan.

 

Jag tänkte skriva lite om bilden jag la upp häromdagen.

Varför det blev just en gammal bild på mig själv.

 

Jag har tänkt en hel del de senaste månaderna. Verkligen en hel del. Jag kommer förmodligen skriva om rätt mycket av det jag tänkt/tänker på här,och en av tankarna handlar om min barndom.

Jag har tänkt på att när man var liten, hade man kanske inte hunnit påverkas så mycket av samhället. Idag vet man ju t ex alla sociala "regler" som finns,och hur man "ska" vara och se ut. Det ställs enorma krav på människor, men främst på de som är 10+.

 

När jag var 4-5 år var jag nog den jag "egentligen är". Jag kan inte påstå  att det är så för alla människor, men jag tror att det är så för alla. Mer eller mindre.

Man hade inte lärt sig hur man "ska" och "inte ska" vara, helt enkelt.

 

Jag skulle beskriva mig själv som en "pratglad", glad och rund 4-5 åring.

Jag skulle beskriva mig själv som en "tystlåten", fortfarande glad men en aning smalare 10-åring.

Jag skulle beskriva mig själv som en ganska osäker, oglad men "på rätt spår" 16 år och 9 månader-åring.

 

Med detta vill jag säga att ju äldre man blir,desto mer påverkas man av omvärlden,sorgligt nog. Man lär sig att vara på rätt sätt,att vara som alla andra. Man lär sig att säga vissa saker vid vissa tillfällen,man lär sig att vara någon man egentligen inte är.

Får man aldrig den insikten, kan det hända att man lever så resten av sitt liv.

Men man kan nog säga att jag försöker hitta mig själv, den där runda 5-åringen, för att sedan plocka fram den.

Jag är glad att jag får den chansen, att jag tar den chansen.

 

Därför inspireras jag av gamla bilder, just nu.

Hejdå.

 

Efter lite eftertanke har jag kommit fram till att "att blogga" kanske inte är så dumt, egentligen.

De flesta som bloggar gör det dock för uppmärksamhet, för att fylla ett bekräftelsebehov eller visa upp sig själv eller kanske ett par nyinköpta skor. Det var i alla fall därför jag bloggade.

 

Men tänk om man skulle göra det för att bara få ur sig tankar och idéer, helt enkelt för sin egen skull. Det är det nog inte många som gör. Bloggar för sin egen skull.

Inte ta någon som helst hänsyn till vad andra vill läsa, eller se. Bara skriva om sådant som kommer upp i sitt huvud, vilket för min del är en hel del just nu.

 

Just precis därför tänker jag alltså återuppliva min blogg lite. Men eftersom jag gör det helt för min egen skull, för att ha någonstans att "tänka" och sedan kunna titta tillbaka på det, kommer jag nog inte blogga regelbundet. Bara när jag har något jag vill skriva ner, helt enkelt.

 

Varför skaffar jag inte en ny blogg då, kan man undra. Det har jag nämligen också undrat. Den kunde heta typ "sannespsykologi.blogg.se", eller något i den stilen. Men jag har kommit fram till att det är bättre att skriva i min gamla blogg, för den kommer ju innehålla både "bloggande-för-andras-skull-och-visa-upp-nyinköp-för-att-få-bekräftelse" och "bloggande-för-min-egen-skull-med-djupa-textinlägg-och-tankar-om-livet". Därför har jag kvar och fyller på denna blogg.

 

Varför skriver jag inte dagbok istället, kan man också undra. Det har jag nämligen också undrat. Men det har jag faktiskt gjort, skrivit dagbok, och det slutade med att jag efter cirka två veckor glömde bort att skriva. Och sedan dess har jag inte skrivit. Skriver man dagbok "ska" man kanske skriva varje dag eller så, och det är jag inte ute efter. Det är klart jag kunde skriva i en bok, precis som en blogg, när jag har lust. Men jag känner på mig att de inte kommer bli av lika ofta då. Kanske inte alls. Dessutom delar jag ju faktiskt med mig av mina tankar när jag skriver här, vilket jag inte gör i en dagbok. Även om jag skriver för min egen skull, skadar det ju inte att andra kan se och kanske komma med råd eller åsikter. Därför skriver jag inte dagbok istället.

 

Så. Detta innebär alltså att min blogg lever igen, vilket ju är lite småtrevligt. Och även fast jag är samma person som förut, har det hänt en hel del sedan sist. Det kommer kanske märkas på sättet jag skriver, kanske inte. Jag skrev i alla fall inte som jag förut, utan som andra för att helt enkelt passa in. Ändå ville jag verkligen sticka ut, och visa de som jag trodde läste min blogg att jag var speciell - någon som egentligen inte var jag...

Nu ska jag skita i sådana "regler", för nu skriver jag precis vad jag vill - hur jag vill.

 

Hur som helst. Hejdå.