hej igen
Jag tror att det är viktigt att fundera över frågor som ”Varför lever vi?” och ”Hur vet vi att vi lever?” och så vidare… man kan såklart tycka att det kan kännas onödigt och meningslöst att spendera sin tid på att tänka på sådant vi i alla fall inte kan få något vidare svar på. Och vi kan såklart därför låta bli. Låta bli att fundera kring djupare frågor än ”Vad ska jag göra idag?”.
Men trots att vissa (ganska många) har denna åsikt, att det inte spelar någon roll, så tänker de oftast (kanske omedvetet) på sådant ändå. För alla har nog någon gång ställt sig frågor som ”vad är meningen med livet?” eller just ”varför finns vi?”. För egentligen är de ganska viktiga frågor. Väldigt viktiga. Det är ju egentligen de frågorna som ligger till grunden för alla andra frågor – och allt annat. För utan att leva kunde vi ju inte fråga oss själva saker som ”vad är klockan?”.
Personligen har jag funderat mer över sådana här ”djupare” frågor på sista tiden. Jag har inte mått så bra, rent ut sagt skitdåligt, en period nu, och helt enkelt tänkt mer än förut. Jag vet inte, men kanske är det därför jag börjat må dåligt. Det är inte därför jag mår dåligt. Det är därför jag mår bättre.
Just nu har jag i alla fall, enligt prover, en svår depression. Svår depression. För mig låter det väldigt allvarligt. Skulle jag för ett år sedan höra om någon som har en svår depression, skulle jag automatiskt få en bild i huvudet av en trött och uttråkad människa som går runt i pyjamas hemma hela dagarna. Det är också svårt att få kontakt med denna person, och denne kan inte se det roliga i livet eller ens skratta. Går bara runt och gråter och mår dåligt.
Nu, när jag läser det jag nyss skrivit, märker jag att det faktiskt stämmer förvånande väl med hur jag mår just nu. Och igår. Och i förrgår. Och förmodligen kommer må ett tag framöver. Jag känner mig nämligen tom. Det enda som jag inte riktigt känner igen från mitt exempel av en deprimerad person ovan, är det där med att skratta och ha roligt. För trots att jag mår väldigt dåligt just nu, blir det till slut för mycket av det jobbiga, och jag börjar skratta. Kanske för att något är roligt, kanske utan anledning. Alltså tycker jag fortfarande saker är roligt – jag kan fortfarande uppskatta och tycka om livet. Och jag tror att det delvis är det som får mig – och alla andra människor – att fortsätta kämpa. För jag vet att det kommer att bli bättre. Det kommer till och med bli bra. Jättebra.
Jag skulle nog kunna känna at det kommer att bli bra ändå, även om jag inte skulle kunna skratta och uppskatta saker i dagens läge. Men jag skulle då inte riktigt kunna känna den känslan – komma ihåg hur det är att vara glad och må bra – och då blir det genast mycket svårare. Det blir svårare att förstå hur det kommer bli i framtiden om man inte vet och känner igen den känslan redan idag. Tror jag.
Det jag skrivit om ovan är för mig filosofi. Det är så jag använder min kapacitet att undra och tänka på saker, för att kanske komma fram till något. Eller åtminstone fundera över hur saker skulle kunna vara. Och varför det är så. Varför saker blev som de blev, och inte på ett annat sätt. Hur det hade blivit om jag hade gjort annorlunda. Detta kan – och har – också lett till en hel del ångest och jobbiga tankar (kanske en del av varför jag blivit deprimerad), men framförallt har de – och kommer de – leda till bra beslut, välmående och framgång i framtiden.
Detta är mina tankar om filosofi.
