sannetherese

Jag trodde inte det var möjligt att ändra åsikter om så mycket på så många sätt under så kort tid. Men det var det visst.

Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara detta på bästa sätt, men som sagt så skriver jag inte för er skull, utan för min egen. Så jag skiter i hur jag formulerar mig just nu.

 

I alla fall. Jaghar gått runt ungefär 2-3 år med troskapen (?) om att jag är otroligt intresserad av mode, kläder, design osv. Folk med "vanliga" kläder (dvs. jeans, t-shirt/tröja, skinnjackamedmudd, converse osv osv...) ansågs "okunniga" och allmänt "tråkiga" i mina ögon.

Själv var jag speciell. Vad jag inte insåg då, var bl a att jag själv såg precis likadan ut, ungefär. Visst kunde jag sätta på mig något mystiskt och "ovanligt" för att sticka ut, men annars var jag absolut ingen "utstickare".

Detta började jag dock inse mer och mer, och den insikten skrämde mig.

Jag blev förvirrad av det här, vilket gjorde att jag under sommaren 2012 (säkert före också, minns inte riktigt) varierade mellan "vanlig", "utstickande" och "modemänniska".

 

Jag var helt enkelt vädigt osäker, och i smyg kollade jag på andra människor för att jämföra mig och ironiskt nog hämta "inspiration".

Som sagt var detta i smyg, vilket betyder att jag aldrig skulle erkänna mitt "osäkra beteende" för någon - framförallt inte för mig själv. Osäkerheten låg inte bara i mitt utseende, utan minst lika mycket i mitt inre, mitt beteende. Jag visste inte riktigt hur jag skulle vara, och fick "ångest" när jag sa saker jag inte visste var "rätt"eller "fel".

(Nu berättar jag alltså om mitt förflutna, och nämner inte dagens tillstånd).

 

Jag vet inte riktigt när, men någonstans i slutet avsommaren började jag inse att jag velade väldigt mycket. Kunde inte riktigt bestämma mig om jag skulle vara den "vanliga" eller den "utstickande" typen.

Så jag klippte lugg. Loreen-lugg, gardin-lugg - kalla det vad ni vill. Dagen innan skolstarten klippte jag lugg.

För mig, då, var det som att bestämma mig för att "nu är det den här stilen som gäller". Inga mer "vanliga" kläder, minns jag att jag tänkte.

Så jag började liksom att klä mig efter min lugg - lite halvsunkigt och... "speciellt".

För jag ville inget hellre än att vara speciell.

 

Hur som helst. Märkte jag, när jag gick mina 2 månader (lika länge som min lugg hängde över ögonen) på Kopparlundsgymnasiet, att där såg de flesta likadana ut. Fast inte "vanligt" likadana, utan "speciellt" likadana.

Det var stora, sunkiga (enligt mitt nuvarande tycke) tröjor, mönstrade/tighta jeans alternativt stora baggy-jeans och Dr. Martens. Allihopa, samma sak.

Detta gjorde ju inte att jag kände mig vidare speciell. Snarare en "wannabe" Kopparlundsmänniska som inte passar in eller trivs i sin nya "roll".

 

Efter två månader insåg jag hur som helst allt detta, och jobbar nu för att må bra och vara trygg som person - att älska mig själv, hur jag än ser ut. Utsidan är bara ett skal för själen att förflytta sig i.

 

Nu tycker jag istället det är rätt intressant med dessa "speciella" personligheter. Hur man kan tro sig vara så mycket mer speciell än alla andra, vilket jag också trodde.

Så kallade "Hipsters".

Ett för mig relativt okänt begrepp, tills jag läste en artikel i DN. Det finns tydligen en "författare" som skrivit en hel bok om dessa "hipsters" och deras "felaktiga" bild av omvärlden och sig själva.

Läs artikeln här, definitivt läsvärd.

 

Vad jag vill säga med detta är att man är inte mer värd/bättre som person för att man klär sig "udda"/"annorlunda"/"speciellt", lyssnar på P3, dricker te, bojkottar Melodifestivalen och har runda glasögon.

Samtidigt som man inte är mer värd/bättre som person för att man klär sig som "alla  andra", lyssnar på Rix FM, kollar på Melodifestivalen och har skinnjackamedmudd.

(Dessa personer råkar dock inte lika ofta ha den självbilden...)

 

Tack och hej, leverpastej.