el fin del tiempo mal













hej igen

Nu sitter jag och pluggar historia. Fast det gör jag inte, egentligen.
Det är så galet ointressant att läsa (i en bok som säger lika mycket som ett vitt A4-papper. Ingenting alltså. Inte för att böcker brukar prata, men ändå...) om revolutioner på 1700-talet. Är inte särskilt motiverad, om man säger så.
 
Så därför fördriver jag min tid med att skriva här istället. Vilket är ganska så mycket trevligare och mer motiverande, faktiskt. Jag tycker om att skriva. Men inte om gamla kungar och revolutioner som i alla fall har dött och är passerade. Nej, tack.
 
Nåja. Klistrar in en text jag skrev för ett antal veckor sedan i skolan, i brist på annat.
 

Jag tror att det är viktigt att fundera över frågor som ”Varför lever vi?” och ”Hur vet vi att vi lever?” och så vidare… man kan såklart tycka att det kan kännas onödigt och meningslöst att spendera sin tid på att tänka på sådant vi i alla fall inte kan få något vidare svar på. Och vi kan såklart därför låta bli. Låta bli att fundera kring djupare frågor än ”Vad ska jag göra idag?”.

Men trots att vissa (ganska många) har denna åsikt, att det inte spelar någon roll, så tänker de oftast (kanske omedvetet) på sådant ändå. För alla har nog någon gång ställt sig frågor som ”vad är meningen med livet?” eller just ”varför finns vi?”. För egentligen är de ganska viktiga frågor. Väldigt viktiga. Det är ju egentligen de frågorna som ligger till grunden för alla andra frågor – och allt annat. För utan att leva kunde vi ju inte fråga oss själva saker som ”vad är klockan?”.

Personligen har jag funderat mer över sådana här ”djupare” frågor på sista tiden. Jag har inte mått så bra, rent ut sagt skitdåligt, en period nu, och helt enkelt tänkt mer än förut. Jag vet inte, men kanske är det därför jag börjat må dåligt. Det är inte därför jag mår dåligt. Det är därför jag mår bättre.

Just nu har jag i alla fall, enligt prover, en svår depression. Svår depression. För mig låter det väldigt allvarligt. Skulle jag för ett år sedan höra om någon som har en svår depression, skulle jag automatiskt få en bild i huvudet av en trött och uttråkad människa som går runt i pyjamas hemma hela dagarna. Det är också svårt att få kontakt med denna person, och denne kan inte se det roliga i livet eller ens skratta. Går bara runt och gråter och mår dåligt.

Nu, när jag läser det jag nyss skrivit, märker jag att det faktiskt stämmer förvånande väl med hur jag mår just nu. Och igår. Och i förrgår. Och förmodligen kommer må ett tag framöver. Jag känner mig nämligen tom. Det enda som jag inte riktigt känner igen från mitt exempel av en deprimerad person ovan, är det där med att skratta och ha roligt. För trots att jag mår väldigt dåligt just nu, blir det till slut för mycket av det jobbiga, och jag börjar skratta. Kanske för att något är roligt, kanske utan anledning. Alltså tycker jag fortfarande saker är roligt – jag kan fortfarande uppskatta och tycka om livet. Och jag tror att det delvis är det som får mig – och alla andra människor – att fortsätta kämpa. För jag vet att det kommer att bli bättre. Det kommer till och med bli bra. Jättebra.

Jag skulle nog kunna känna at det kommer att bli bra ändå, även om jag inte skulle kunna skratta och uppskatta saker i dagens läge. Men jag skulle då inte riktigt kunna känna den känslan – komma ihåg hur det är att vara glad och må bra – och då blir det genast mycket svårare. Det blir svårare att förstå hur det kommer bli i framtiden om man inte vet och känner igen den känslan redan idag. Tror jag.

Det jag skrivit om ovan är för mig filosofi. Det är så jag använder min kapacitet att undra och tänka på saker, för att kanske komma fram till något. Eller åtminstone fundera över hur saker skulle kunna vara. Och varför det är så. Varför saker blev som de blev, och inte på ett annat sätt. Hur det hade blivit om jag hade gjort annorlunda. Detta kan – och har – också lett till en hel del ångest och jobbiga tankar (kanske en del av varför jag blivit deprimerad), men framförallt har de – och kommer de – leda till bra beslut, välmående och framgång i framtiden.

Detta är mina tankar om filosofi.

 
Det är alltså ett tag sedan jag skrev det här, och därav fick det bli någon korrigering och vissa saker som inte stämmer med mitt nuvarande tillstånd och så vidare.
Det är klart att man kan må sämre av att tänka på saker, och på så vis gräva ned sig i dom. Men för min del har det, känner jag nu, fått mig att må bättre. Åtminstone när jag "vädrat" mina tankar med andra och pratat om dom.
 
Hursomhelst, här kommer några roliga bilder också, från min instagram (sannerolen) och från min gamla mobil:
 
haha observera att båda texterna är fel.. "Lyspyl" och "Lypsly". HAHAHAHAHA
 
Haha såååå roligt.. även om skylten utanför ICA MAXI kanske är meningen, hihi.
 

Mar. 06, 2013

tjena mors.

jag har egentligen ingenting speciellt att skriva just nu. känner bara att det var ett tag sen sist...

en sak jag stört mig lite på under senaste tiden (jag antar att det är så när man mår dåligt pga dålig självkänsla som man jobbar med, att man upptäcker saker som man tidigare inte ens lagt märke till i samhället) är hur vissa skriver på sina bloggar. jag kommer inte nämna något namn förutom mitt eget, då det är ytterligare en sak jag själv känner igen och har gjort.

man skriver liksom på ett sätt som anses speciellt för en viss typ av "roll", alltså på ett sätt som passar ens egen roll eller image.
egentligen skulle man inte skriva så, om ingen annan skulle se. men det är ju där det blir intressant. för så är det nästan jämt för väldigt många känns det som - att man gör saker man inte skulle göra egentligen, för att passa in i en viss roll eller få vissa kompisar/bekräftelser osv..

jag kan nog göra en hel lista av saker jag själv gjort/sagt/agerat annorlunda pga andras reaktioner eller behov av att ha en viss roll. gör ett försök iaf...

Skriver annorlunda på t ex bloggen

Klipper Loreen-lugg

Ägnar mig åt intressen jag egentligen inte är intresserad av

Ständigt klurande över vad som är rätt/fel att säga

Tankar på om jag verkligen sa/gjorde rätt

Köper kläder som jag egentligen inte gillar

Jämför mig med andra för att sedan ta efter eller göra likadant eller se ut likadant

skulle säkert kunna komma på mer om jag hade lust.
detta är alltså en blandning av saker jag har gjort och fortfarande gör, men skrev allt i nutid ändå av någon anledning.

hoppas att någon känner igen sig och kanske till och med får sig en så kallad tankeställare.
jag tänker iaf inte skriva typ "ha det bra kära bloggläsare" (påtal om det så uttrycker sig många små minibloggare som att de hade flera tusen läsare, och anpassar sin skrift efter det också...) bara för att passa in eller något.
nej, jag slutar helt enkelt detta inlägg med att helt plötsligt sluta skri






Mobilinlägg

Kom nyss på att jag kan ladda ner blogg.se-appen. Så det gjorde jag.
Nu kan jag alltså på ett lättare sätt skriva ner tankar och sånt, och det är ju bra. de
Ville bara hälsa det.
Ha en bra måndag, det ska jag ha.






Spanien 10

 
Alla bilder är från hösten 2010 som tillbringades i Spanien.
Har ingenting särskilt att skriva om just nu, så tyckte det passade bra med en så kallad "bildbomb".
Mest för min egen skull - bloggar ju som sagt av den anledningen.
 

Ytterlig ytlighet till det yttersta

Jag trodde inte det var möjligt att ändra åsikter om så mycket på så många sätt under så kort tid. Men det var det visst.
Jag vet inte riktigt hur jag ska förklara detta på bästa sätt, men som sagt så skriver jag inte för er skull, utan för min egen. Så jag skiter i hur jag formulerar mig just nu.
 
I alla fall. Jaghar gått runt ungefär 2-3 år med troskapen (?) om att jag är otroligt intresserad av mode, kläder, design osv. Folk med "vanliga" kläder (dvs. jeans, t-shirt/tröja, skinnjackamedmudd, converse osv osv...) ansågs "okunniga" och allmänt "tråkiga" i mina ögon.
Själv var jag speciell. Vad jag inte insåg då, var bl a att jag själv såg precis likadan ut, ungefär. Visst kunde jag sätta på mig något mystiskt och "ovanligt" för att sticka ut, men annars var jag absolut ingen "utstickare".
Detta började jag dock inse mer och mer, och den insikten skrämde mig.
Jag blev förvirrad av det här, vilket gjorde att jag under sommaren 2012 (säkert före också, minns inte riktigt) varierade mellan "vanlig", "utstickande" och "modemänniska".
 
Jag var helt enkelt vädigt osäker, och i smyg kollade jag på andra människor för att jämföra mig och ironiskt nog hämta "inspiration".
Som sagt var detta i smyg, vilket betyder att jag aldrig skulle erkänna mitt "osäkra beteende" för någon - framförallt inte för mig själv. Osäkerheten låg inte bara i mitt utseende, utan minst lika mycket i mitt inre, mitt beteende. Jag visste inte riktigt hur jag skulle vara, och fick "ångest" när jag sa saker jag inte visste var "rätt"eller "fel".
(Nu berättar jag alltså om mitt förflutna, och nämner inte dagens tillstånd).
 
Jag vet inte riktigt när, men någonstans i slutet avsommaren började jag inse att jag velade väldigt mycket. Kunde inte riktigt bestämma mig om jag skulle vara den "vanliga" eller den "utstickande" typen.
Så jag klippte lugg. Loreen-lugg, gardin-lugg - kalla det vad ni vill. Dagen innan skolstarten klippte jag lugg.
För mig, då, var det som att bestämma mig för att "nu är det den här stilen som gäller". Inga mer "vanliga" kläder, minns jag att jag tänkte.
Så jag började liksom att klä mig efter min lugg - lite halvsunkigt och... "speciellt".
För jag ville inget hellre än att vara speciell.
 
Hur som helst. Märkte jag, när jag gick mina 2 månader (lika länge som min lugg hängde över ögonen) på Kopparlundsgymnasiet, att där såg de flesta likadana ut. Fast inte "vanligt" likadana, utan "speciellt" likadana.
Det var stora, sunkiga (enligt mitt nuvarande tycke) tröjor, mönstrade/tighta jeans alternativt stora baggy-jeans och Dr. Martens. Allihopa, samma sak.
Detta gjorde ju inte att jag kände mig vidare speciell. Snarare en "wannabe" Kopparlundsmänniska som inte passar in eller trivs i sin nya "roll".
 
Efter två månader insåg jag hur som helst allt detta, och jobbar nu för att må bra och vara trygg som person - att älska mig själv, hur jag än ser ut. Utsidan är bara ett skal för själen att förflytta sig i.
 
Nu tycker jag istället det är rätt intressant med dessa "speciella" personligheter. Hur man kan tro sig vara så mycket mer speciell än alla andra, vilket jag också trodde.
Så kallade "Hipsters".
Ett för mig relativt okänt begrepp, tills jag läste en artikel i DN. Det finns tydligen en "författare" som skrivit en hel bok om dessa "hipsters" och deras "felaktiga" bild av omvärlden och sig själva.
Läs artikeln här, definitivt läsvärd.
 
Vad jag vill säga med detta är att man är inte mer värd/bättre som person för att man klär sig "udda"/"annorlunda"/"speciellt", lyssnar på P3, dricker te, bojkottar Melodifestivalen och har runda glasögon.
Samtidigt som man inte är mer värd/bättre som person för att man klär sig som "alla  andra", lyssnar på Rix FM, kollar på Melodifestivalen och har skinnjackamedmudd.
(Dessa personer råkar dock inte lika ofta ha den självbilden...)
 
Tack och hej, leverpastej.
 
 
UPDATE: Denne "författare" (Joe Mande) har t o m skapat en tumblr för detta "anti-hipsteriska" ändamål, ni hittar den inte här av någon anledning.. men den heter iaf "lookatthisfuckinghipster.tumblr.com".
 
Jag i somras.
 
 

En lagom rund 5-åring i sina bästa år

Hejsan.
 
Jag tänkte skriva lite om bilden jag la upp häromdagen.
Varför det blev just en gammal bild på mig själv.
 
Jag har tänkt en hel del de senaste månaderna. Verkligen en hel del. Jag kommer förmodligen skriva om rätt mycket av det jag tänkt/tänker på här,och en av tankarna handlar om min barndom.
Jag har tänkt på att när man var liten, hade man kanske inte hunnit påverkas så mycket av samhället. Idag vet man ju t ex alla sociala "regler" som finns,och hur man "ska" vara och se ut. Det ställs enorma krav på människor, men främst på de som är 10+.
 
När jag var 4-5 år var jag nog den jag "egentligen är". Jag kan inte påstå  att det är så för alla människor, men jag tror att det är så för alla. Mer eller mindre.
Man hade inte lärt sig hur man "ska" och "inte ska" vara, helt enkelt.
 
Jag skulle beskriva mig själv som en "pratglad", glad och rund 4-5 åring.
Jag skulle beskriva mig själv som en "tystlåten", fortfarande glad men en aning smalare 10-åring.
Jag skulle beskriva mig själv som en ganska osäker, oglad men "på rätt spår" 16 år och 9 månader-åring.
 
Med detta vill jag säga att ju äldre man blir,desto mer påverkas man av omvärlden,sorgligt nog. Man lär sig att vara på rätt sätt,att vara som alla andra. Man lär sig att säga vissa saker vid vissa tillfällen,man lär sig att vara någon man egentligen inte är.
Får man aldrig den insikten, kan det hända att man lever så resten av sitt liv.
Men man kan nog säga att jag försöker hitta mig själv, den där runda 5-åringen, för att sedan plocka fram den.
Jag är glad att jag får den chansen, att jag tar den chansen.
 
Därför inspireras jag av gamla bilder, just nu.
Hejdå.
 
Bild från 6an... Bra självförtroende, desto sämre självkänsla.

Hej

Efter lite eftertanke har jag kommit fram till att "att blogga" kanske inte är så dumt, egentligen.
De flesta som bloggar gör det dock för uppmärksamhet, för att fylla ett bekräftelsebehov eller visa upp sig själv eller kanske ett par nyinköpta skor. Det var i alla fall därför jag bloggade.
 
Men tänk om man skulle göra det för att bara få ur sig tankar och idéer, helt enkelt för sin egen skull. Det är det nog inte många som gör. Bloggar för sin egen skull.
Inte ta någon som helst hänsyn till vad andra vill läsa, eller se. Bara skriva om sådant som kommer upp i sitt huvud, vilket för min del är en hel del just nu.
 
Just precis därför tänker jag alltså återuppliva min blogg lite. Men eftersom jag gör det helt för min egen skull, för att ha någonstans att "tänka" och sedan kunna titta tillbaka på det, kommer jag nog inte blogga regelbundet. Bara när jag har något jag vill skriva ner, helt enkelt.
 
Varför skaffar jag inte en ny blogg då, kan man undra. Det har jag nämligen också undrat. Den kunde heta typ "sannespsykologi.blogg.se", eller något i den stilen. Men jag har kommit fram till att det är bättre att skriva i min gamla blogg, för den kommer ju innehålla både "bloggande-för-andras-skull-och-visa-upp-nyinköp-för-att-få-bekräftelse" och "bloggande-för-min-egen-skull-med-djupa-textinlägg-och-tankar-om-livet". Därför har jag kvar och fyller på denna blogg.
 
Varför skriver jag inte dagbok istället, kan man också undra. Det har jag nämligen också undrat. Men det har jag faktiskt gjort, skrivit dagbok, och det slutade med att jag efter cirka två veckor glömde bort att skriva. Och sedan dess har jag inte skrivit. Skriver man dagbok "ska" man kanske skriva varje dag eller så, och det är jag inte ute efter. Det är klart jag kunde skriva i en bok, precis som en blogg, när jag har lust. Men jag känner på mig att de inte kommer bli av lika ofta då. Kanske inte alls. Dessutom delar jag ju faktiskt med mig av mina tankar när jag skriver här, vilket jag inte gör i en dagbok. Även om jag skriver för min egen skull, skadar det ju inte att andra kan se och kanske komma med råd eller åsikter. Därför skriver jag inte dagbok istället.
 
Så. Detta innebär alltså att min blogg lever igen, vilket ju är lite småtrevligt. Och även fast jag är samma person som förut, har det hänt en hel del sedan sist. Det kommer kanske märkas på sättet jag skriver, kanske inte. Jag skrev i alla fall inte som jag förut, utan som andra för att helt enkelt passa in. Ändå ville jag verkligen sticka ut, och visa de som jag trodde läste min blogg att jag var speciell - någon som egentligen inte var jag...
Nu ska jag skita i sådana "regler", för nu skriver jag precis vad jag vill - hur jag vill.
 
Hur som helst. Hejdå.
 
Gammal bild (nähä) på lilla Sanne. Kände att den passade bra. Kanske återkommer mer om det någon annan gång...

hallå

Hallå. Hur står det till? Här sitter det.
Jag och Ellen sitter och väntar vår mattelektion som börjar vid tiotiden. Sedan äter vi lunch (jag skulle inte ha någonting emot att äta lunch nu). Sedan har vi en lång lektion och projektarbete. Tjohej.
Ikväll börjar i alla fall mina sånglektioner igen, men eftersom jag har varit lite förskyld så vet vi inte hur det går. Vi hoppas på att det går bra. 
 
(Fick bara lust att blogga, helt plötsligt. Inte för att jag kommer fortsätta. Inte för att jag kopierat Ellens inlägg..)

bloggbyte

Jag bloggar hädanefter på sannerolen.blogg.se. Nu är den bloggen klar att börja användas, så nu är det denni ska kolla framöver. Kommer förmodligen inte blogga varken här eller på srmode - bloggen. Men de finns kvar, så att jag (eller den som vill) ska kunna gå in och typ skratta åt mig själv om några år... haha.
 
Vi ses på nya bloggen! :D

slutkörd? jotack...

Hahaha... Jag, Sanne Rolen, vaknar klockan 11.40. Jag kan knappt tro det själv.
Det är definitivt mitt sovrekord, har aldrig sovit så länge haha..

Kan ju bero på att jag de senaste dagarna sovit kanske 5-6 timmar (UKM) och var nog ganska trött när jag la mig vid halv tolv igår kväll... Haha, komiskt.


tavi singlet



OMGOMGOMGOMGOMGOMGOMGOMG

Finner inga vettiga ord just nu

skolavslutningsoutfit


Bild från Ellens blogg

Laddar upp fler (egna) bilder senare...

torsdag 14 juni

Nu var det längesen jag bloggade här. Men som jag skrivit förut så uppdaterar jag oftare (inte ofta) på srmode.blogg.se.

Så kg kan väl berätta lite för er vad som hänt de senaste dagarna oså. Igår var det övernattning på skolan. Dock övernattade jag inte, utan var där på kvällen bara. Var sjukt trött redan då, så det var nog tur med tanke på att jag säkert hade svimmat annars (folk gick nämligen och la sig då jag vaknade)...

Men det var trevligt. Idag har vi bara städat skåpen och så, och faktiskt njutit av den sista dagen på Lindgårdsskolan. Det känns faktiskt väldigt sorgligt just nu. Jag har gått på skola i 3 år, och känner mig verkligen hemma där. Ok, hade det varit två månader kvar till sommarlovet eller nåt, hade jag såklart klagat på mat, kyla, trötthet och skoltrötthet (som vanligt alltså).

Om någon blivande sjua i närheten skulle läsa detta, så vill jag säga att jag rekommenderar Lindgårdsskolan. Kanske inte för undervisningen, även om det inte är något fel på den. Jag vill rekommendera skolan för den otroligt gemenskapen man känner. Jag tror inte det finns många skolor där man verkligen kan vara hur man vill, utan att på något sätt bli mobbad eller utanför. Tack för de här tre åren, jag kommer aldrig att glömma dem :'( (Ja, jag gråter... Nästan, iallafall)


tjohej!



Sitter och gör ingenting (dvs sitter och kollar igenom min egen blogg) på svenska (?) lektionen. Det är ju trevligt. Men seriöst, jag fattar inte varför vi går i skolan den här veckan. Vi kunde lika gärna slutat imorgon, och det skulle vi ju gärna... Fast egentligen inte.

Nu ska jag fortsätta att göra ingenting!
Ha det så trevligt :D