sannetherese

Gjorde nyss denna fina bild i appen Monki Mi :D

Hej alla! Ville bara testa hur det funkar att blogga från min "nya" iPhone. Det återstår att se! :D

Som rubriken lyder är jag sjuk, och orkar tyvärr inte blogga.
Ska försöka bli frisk tills imorgon, men det går ju sådär.. haha. Näsan rinner och ont i huvet, usch.
Bättre uppdatering när jag mår bättre.






Och ja. Jag har ägnat i stort sett hela dagen åt att kolla Nalle Puh-filmen och skriva ner låttexterna... haha, liv..? Ja, faktiskt :D

Det var en gång en liten stad. Den var väldigt liten. Väldigt, väldigt liten. Så himla väldigt jätteotroligt liten. Liten alltså. Sa jag att den var liten?

I alla fall, så bodde det människor i den här staden. Gubbar och gummor, män och kvinnor, pojkar och flickor. Och en sak hade de alla gemensamt. Ja, förutom att de alla kommer att dö; Alla ägde en val.

Jo, det är sant. Hur konstigt och obegripligt och fullkomligt galet det än låter, så är det sant! ALLA i staden ägde varsin val. I garaget, i badkaret, i diskhon eller i duschen kunde de bo, valarna. Huvudsaken var att de hade tillgång till vatten… FRI tillgång.

Annars var det inte mycket de krävde av omvärlden, dessa valar. Inte heller var de till särskilt stor nytta för människorna. De höll bara till i sin dusch, eller kanske diskho, och man såg inte mycket av dem – om man inte behövde duscha förstås. Men detta hade förstås människorna tänkt på, och det vanligaste var att man hade en så kallad ”extradusch” (eller diskho) vid sådana nödfall.

Men nu tänker ni förstås; ”Vad använder man dessa valar till? Vad är de till för nytta? De verkar ju bara vara i vägen…” Men det kan jag berätta för er. Dessa valar är en livsstil. Det är lite svårt att förklara, jag börjar så här…

En val kan vara stor. I er värld är den alltid stor, valen. Särskilt blåvalen, som kan bli 30 meter lång och väga lika mycket som tio femhundrabussar. Men i denna värld finns det som sagt stora valar, men även små valar. Det finns gamla valar, det finns unga valar. Det finns tjocka valar, det finns smala valar. Det finns ledsna valar, det finns jätteglada valar.

Det som bestämmer vilka egenskaper valarna ska ha, är inte gener eller släktdrag. Nej, de som bestämmer dessa egenskaper är du. Eller ja, kanske inte just du - inget illa menat. Nej, folket som bor i staden är faktiskt de som bestämmer över valarna och dess egenskaper.

Det gick till så, att om familjen levde ett aktivt och hälsosamt liv, blev valarna likaså. Om ägaren var en översminkad och fjompig dam på handelsbanken, ja, då sminkade hon förmodligen sin val. Ganska rejält.

Man kan alltså säga att ”sådan far sådan son”. Därför var valarna en livsstil.

I den här staden bodde en ovanlig man. Han var väldigt ovanlig. Han ägde ingen val.

Jo, det är sant. Hur konstigt och obegripligt och fullkomligt galet det än låter, så är det sant! Han hade ingen val.

Det var en varm sommardag. Sture, som denne ovanlige man hette, stod utanför den lilla kiosken utanför Konsum, mitt i den lilla byn. Han var sådär trött och uttorkad som man brukar vara när termometern visar trettio grader i solen. Kön var lång, och Sture väntade uthålligt. I bakgrunden av sina djupa tankar hörde han fågelkvitter och ”En strut med en chokladkula och jordgubbssås, tack” och ”Ja visst, det blir trettio kronor tack”.

När kön krympt och solen gått ned var det äntligen Stures tur. ”En glass tack” sa Sture. Och mannen bakom disken gav honom en strut med tre vaniljkulor, jordgubbsströssel och marsipansås. Det var allt. ”Det blir trettio kronor tack”, sa han förresten också. Och Sture betalade, kommenterade vädret som en pensionär i sina bästa dar ska göra och gick sin väg hemåt i skymningen.

En annan lite kyligare vinterdag bestämde sig Sture för att ta en promenad. Han tog på sig galoscherna och vinterjackan, och gick ut genom dörren. Han gick till vänster, följde den lilla grusvägen till dess slut, svängde höger, höger igen, och kom ut på den lite större bilvägen. Han följde trottoaren tills den tog slut, svängde höger och gick hemåt igen.

Såhär såg alla Stures promenader ut, och inget mer med det.

Sture tyckte att hans vardag var väldigt enformig, och han hade aldrig mer än ett val. Han kunde bara välja en enda väg, hela tiden. Men han var van. Inget mer med det.

En dag knackade det på Stures dörr. Sture tog tretton steg fram till dörren, som vanligt, lyfte upp högra handen till handtaget, som vanligt, och tryckte sakta ned handtaget, som vanligt. Sture möttes av en kort och ganska rund kvinna med glasögon och krulligt, axellångt hår. Hon såg glad ut.

-      Hej! Jag kommer från Valkompaniet och arbetar som valsäljare. Enligt mina noteringar är du en av de två i staden som inte äger en val. Och, vad jag kan se, är den andra död sedan 2005. Så nu frågar jag dig; ”Skulle du möjligen vara intresserad av en val?”

Det var en pratglad kvinna, tänkte Sture. Tänk att så mycket kan komma från en och samma mun på bara några få sekunder.

-      En val säger du? Ja, varför inte? Vad kostar en sådan?

-      Eftersom du är min första kund sedan 2003 är min första tanke ”Nu kan jag passa på att ta betalt”, girig som jag är. Haha. Men sedan slår det mig att nu när jag för en gångs skull har en kund framför mig, måste jag behandla honom väl. Därför får du en gratis. Men du får nöja dig med Valborg. Hon är visserligen gammal och ful, men ”en val är en val – i alla lägen”, som vi brukar säga här på Valkompaniet. Förresten är Valle, Valfrid, Valentin och alla andra redan upptagna.

-      Valborg blir bra. Men en val sa du, ja. Vart ska den få plats, egentligen?

-      Kära du. Alla i den här staden, ja, förutom du och den döde, äger en val. Äger man ingen val, har man helt enkelt ingen val. Då kan man bara välja en väg hela tiden – inga alternativ. Ingen val – inget val.

Och från den dagen hade Sture både en val och ett val.

 
Av: Sanne Rolén
Svenskaprojekt VT 2012

Detta gör mig så sjukt irriterad.
Läste nyss på dessies.se (varför jag läser den bloggen? det gör jag inte, men hade en app på mobilen som heter typ "bloggarna" och där finns den med). Hon hade tydligen väldigt starka åsikter om att raka bort hår på armarna, att det var fel. Men att övrigt hår "måste" rakas bort. "Vem rakar sig inte 'där nere'" skrev hon.

Detta är helt galet. Helt fruktansvärt sinnessjukt, men tyvärr den värld vi lever i. Skulle man göra en undersökning (har säkert redan gjorts) om genomsnittsåldern på de som besöker bloggar som kissies, dessies osv. dagligen skulle troligtvis åldern hamna runt 11-12 år.

Ska dessa 11-åringar få bilden av att man "måste" göra vissa saker, och att man "måste" vara på vissa sätt? Ja, tydligen. Konsekvenserna blir dock att kvinnosynen blir skapligt försämrad och jämställdheten bryts, sakta men säkert, ned. Detta eftersom dessa 11-åringar kommer vara i princp likadana och svaga. De kommer inte kunna stå upp för sina egna åsikter, eftersom de lärt sig att göra som man "måste".

Jag ska, på något sätt, kämpa mot detta. Det har jag bestämt mig. Och det tycker jag flera ska göra. Till att börja med tänker jag sluta läsa dessa bloggar överhuvudtaget - jag vill inte bidra.

Visst, man får tycka vad man vill. MEN, dessa bloggar har minst 50 000 läsare/dag (?) och 30 000 minst är småtjejer. Då borde det vara deras (bloggerskornas/bloggarnas) ansvar att tänka efter vad de skriver. Det borde verkligen finnas regler för vad man får och inte får skriva på internet. Och då tycker folk "men varför får de 'kända' bloggarna begränsningar medan småbloggarna får skriva vad de vill?", ja, men då gäller väl alla regler för alla isåfall.

Detta är min lösning på problemet. Internetregler. Visst, de finns säkert. Men inte tillräckligt stränga, tydligen. Detta problem har inte blivit så stort ännu, då dessa 11-åringar inte blivit vuxna kvinnor ännu. Därför är det NU man borde och kan gör något åt det.

Detta är nog det längsta, seriösaste och allvarligaste inlägg jag gjort på den här bloggen. Men ett viktigt budskap tar lång tid att få fram, men går fort att genomföra - om man bara hjälps åt. Glöm inte det. ;)



När dessa 11-åringar sedan växer upp och får barn, kommer de förmodligen att uppfostrat som de själva lärt sig att man "måste" vara och se ut. Vill vi verkligen att framtidens småbarn ska se ut som färdigväxta kvinnor? NEJ. Det vill nog egentligen ingen.

Håller ni med mig? Vad har ni för syn på detta? Kommentera!!

Det har varit ett himla "hit o dit" hela lovet. Har faktiskt inte haft en enda "hemma o göra ingenting" - dag. Men det gör mig heller ingenting, bara roligt. Fast det hade förstås inte skadat om lovet var en vecka till. Eller två...

Jaja, imorgon är det skola så nu måste jag börja göra mig iordning oså..
Hoppas ni haft ett jättehärligt lov allihopa!


fin bild från i fredags.

Nu är jag hemma! :D
Det har varit väldigt skönt att slippa snö och vinter, och skönt också att upptäcka att snön nästan är borta när man kommer hem.. Jippie!!

Tänkte bara tala om att jag är hemma, ser att de tidsinställda inläggen funkat som de ska också. Härligt.
Bloggar nog mer imorgon, tänkte visa lite foton och så.

Ha det bra!

bildlöst inlägg